crumb begging baghead

jag går alltid med huvudet neråtvänt när jag går. för att slippa titta folk i ögonen. det är alltid lite jobbigt tycker jag. man ser så mycket, bara genom en blick. just det där med blickar är jag expert på nämnligen.
kastade en snabb blick åt hans håll. upptäckte att han gjorde precis samma sak. jag fick plötsligt rosiga kinder och kände mig varm. började röra mig åt hans håll. och så fortsatte det. sen förstördes allt.
och när jag gick på en isig trottoar, just med huvudet ner i marken, såg jag ett par ljusa jeans. mitt hjärta slog plötsligt volter och jag blev så där fånigt jävla varm igen. jag höjde blicken och blev besviken. bara ännu en ointressant pojke. eller han var nog säkert jätte intressant. bara inte för mig. han var säkert jättebra. kanske kunde rita som en konstnär, kanske kunde jonglera till över 500 med en fotboll. han var bara inte det jag sökte. inte den jag ville ha. och ungefär sådär fortsatte det. väldigt många i nyköping har ljusa jeans nämnligen. jävligt många.