crumb begging baghead

okej. den här bloggen är ett avslutat kapitel. i min hysteri igår gjorde jag en ny o fräsch. o jag hoppas att ni allihipa följer med dit annars blir jag ledsen. oh so sad.

KLICKA HÄR och sen klickar du dig in HÄR så blir jag himlans glad!
den här bloggen kommer självklart att finnas kvar. om jag lyckas fixa problemet o saknar den för mycket liksom.

nu fungerar det att kommentera igen. thank dear god. fint med lite nya bloglovinfolk också. undra vilka ni är. ni får hemskt gärna skriva en rad eller två. nu när det varit tyst här så länge.

mina fräknar börjar knacka på dörrn och idag blev mina armar brunbrända. eller okej vem försöker jag lura? de blev kräftröda och kommer antagligen att klia lite och sen försvinna till samma gamla vita-genomskinliga färg. men det är ju ganska mysigt att de är lite färgglada iaf.

samma samma samma samma samma sak. jag vill mest av allt ligga på en grön gräsmatta med långa långa långa grässtrån och titta upp. blå himmel överallt. inte fan vill jag sitta i ett mörklagt klassrum och titta på gnuer. där drar jag en gräns liksom.

jag kommer på mig själv med att svara på frågor jag inte hört på.

jt är troligtvis den bästa någonsin.

thats a lousy life for the washed up wife of a permanently plastered, pissed up bastard

att leva.

så.

vad gör jag nu?

vi var inne på världens coolaste indiska affär.

för ett år sen hade jag ett rum med balkong. himla smart grej. för ett år sen hade jag ofta svårt att sova pga sånnadära mysiga fjärilar som tumlar omkring i magen. och min lösning på det var ofta att sätta mig där ute på balkongen och titta ut på den ljusblå himlen. sådär fint ljusblå som den bara blir på vårkvällar. ibland kändes allt skit och då grät jag en skvätt. ibland fnissade jag sådär töntigt för mig själv. ibland gick mitt hjärta itu och det kändes som att jag satt där ute i flera timmar och bara. satt.
för sex år sen var jag jämt glad. jag åt alltid godis(har aldrig riktigt slutat med det) och sprang runt efter en boll mestadels av tiden. jag hade en hund som jag älskade mest av allt på jorden. den var gjord av ett såndär lent och mjukt material som man kan somna på. han hette bethoven och var antagligen min bästa vän. han heter fortfarande bethoven och är fortfarande min bästa vän. hans päls är dock inte lika len och mjuk längre. men vad gör det om hundra år.
jag har alltid varit fashinerad av stjärnorna. så ibland på vintrarna smög jag upp sent på kvällen och drog på mig en tjocktröja, tog med bethoven ut och sen satt jag där. minns att jag sa till min lilla hund att det var bland det finaste jag någonsin sett. och varje gång visade jag honom att där är lilla karlavagnen. den stora såg man aldrig för att vårat hustak skymde det.
den där balkongen har varit med om jävligt mycket. nu har jag varken mysiga fjärilar eller balkong längre. nu är jag mest bara tom.

lyssnar på världens bästa låt. eller ne men nästan.

skulle vilja skriva någonting fint här. men allt är liksom fult och jag har ingenting att säga.