crumb begging baghead

jag och klara tågade upp till storstaden. tittade lite i affärer. åt nachotallrikar som bestod av högst 10chips. strosade runt på stockholms gator, mötte ansikten jag aldrig sett förut. som jag aldrig mer kommer se. åkte tunnelbana som var överfullt med människor. folk trängdes, armbågades, muttrade tysta för sig själva. jag tänkte mest att jag aldrig ska bli en sån och att jag aldrig någonsin ska sätta en fot i dessa spårvagnar någon mer gång. det kommer antagligen inte att hålla, men jag kan alltid hoppas iaf. hujeda mig. vi kom fram till globen. köade i 2½ h varav 1½ h var utomhus i minusgrader. när jag inte längre kunna känna mina fötter sprang jag in på en toalett och värmde mig medans tappra klara höll kvar vår plats i kön. vi stod trotsallt nästan längst fram. kom in. satte oss på golvet. lyssnade på slagsmålsklubben och knife för att peppa. något hände, alla reste på sig och det släppte in oss. vi stod längst fram, i mitten. längst jävla fram. johnossi kom. jag dog. sångaren liknade min bror och jag fnissade lite. johnossi drog, jag blev besviken för att de inte spelade man must dance. thåström kom. jag dog på riktigt. svajjande människor överallt, skrikandes. blinkande lampor. händer som är sträckta mot han den där fina som står och gör konstiga rörelser på scen. allt var så jävla bra. kärlek är för dom, ungefär så här, alla vill till himlen, fan fan fan, aldrig någonsin komma ner, långt bort, släpp aldrig in dom, som eld. så jävla wicked. helt sinnessjukt bra så att jag inte enns kan förklara det i ord. thåström är förövrigt den snyggaste 53åringen jag vet. och fan så fin han är.
tack.