crumb begging baghead

jag såg en farbror häromdagen när jag vandrade runt i nyköping. jag gick där i min varma halsduk och ipoden på högsta volym. det kan hända att jag sjöng med lite också. där satt han på en sunkig bänk med en ica kasse brevid. bilarna slängde förbi endast några meter ifrån honom och snön var färgad brun av alla avgaser och smuts. på marken var det slask och is, det var knappt så att man kunde ta sig fram utan att dratta på arslet. galna cyklister for förbi, vadfan gör de ute på vägarna nu tänkte jag. det är ju livsfarligt att GÅ, tänk då att CYKLA? mitt i allt det där vardagskaoset satt han. rynkig och lite smutsig, jag slår vad om att han hade trasiga skor också. han satt där. inte på väg någonstans. bara satt. bara va. plockade upp ett daimpapper som låg brevid bänken. log lite för sig själv. kanske tänkte dammade av ett minne han hade långt där inne i hans hjärna, som upplevt mer än jag nånsin kommer förstå.