crumb begging baghead

imorgon börjar jag gymnasiet. det känns som att det var igår då jag sprang runt med min färgglada ryggsäck i färgerna gul, grön och röd och hade fruktstund vid 12snåret. då var skolan någonting kul, det var kapplastavar och glitter papper, det var trädklättring och kus i skogen. sen när man växte upp lite blev fotbollsplanen the place to be, när man blev ännu lite äldre var kingplanen ett säkert kort. vi åt mat i en liten matsal som absolut inte rymde mer än 80 personer(om änns det) med bestämda platser och saft till maten varje dag. vi fick syslöjdsläraren att ringa rektorn en gång i veckan med meddelandet "de sköter sig inte, jag skickar tillbaka dom vilken sekund som hellst." en gång skrek hon rakt ut med gråten i halsen "OM NI INTE LÄGGER AV NU SÅ GÅR JAG. JAG GÅR HÄRIFRÅN OCH KOMMER INTE TILLBAKA." det gjorde bara saken roligare för oss så vi fortsätte att sticka nålar i varandra och kasta syrullar över hela rummet. det hela slutade med att läraren sprang gråtandes ut ur klassrummet och vi fick skäll av rektorn, som vanligt. det var musiklektioner med flöjtar och långa avslappningsstunder. 7år tillbringade vi tillsammans. fan vad tungt det var att skiljas från er efter det. då delade vi på livet, nu delar vi bara halvglömda, dammiga minnen. sen började jag högstadiet och jag lärde känna massa nya människor. det var tufft i början men det löste sig. vi hjälpte varandra. jag lärde känna vissa mer än andra, och sakta men säkert hade jag skaffat mig ett par nya, fina, äkta vänner. nu är den tiden slut också, och jag får snart nya vänner. nya minnen. men vissa sitter bättre än andra. jag minns vissa bättre än andra. jag antar att man kan kalla de som verkligen sitter kvar, för riktiga vänner. sånna som påverkat vem man är, och vem man har blivit. hursomhellst ska jag börja gymnasiet imorn. och det är lika bra att jag går och lägger mig nu, annars kommer jag aldrig att komma i säng.