crumb begging baghead

för ett år sen hade jag ett rum med balkong. himla smart grej. för ett år sen hade jag ofta svårt att sova pga sånnadära mysiga fjärilar som tumlar omkring i magen. och min lösning på det var ofta att sätta mig där ute på balkongen och titta ut på den ljusblå himlen. sådär fint ljusblå som den bara blir på vårkvällar. ibland kändes allt skit och då grät jag en skvätt. ibland fnissade jag sådär töntigt för mig själv. ibland gick mitt hjärta itu och det kändes som att jag satt där ute i flera timmar och bara. satt.
för sex år sen var jag jämt glad. jag åt alltid godis(har aldrig riktigt slutat med det) och sprang runt efter en boll mestadels av tiden. jag hade en hund som jag älskade mest av allt på jorden. den var gjord av ett såndär lent och mjukt material som man kan somna på. han hette bethoven och var antagligen min bästa vän. han heter fortfarande bethoven och är fortfarande min bästa vän. hans päls är dock inte lika len och mjuk längre. men vad gör det om hundra år.
jag har alltid varit fashinerad av stjärnorna. så ibland på vintrarna smög jag upp sent på kvällen och drog på mig en tjocktröja, tog med bethoven ut och sen satt jag där. minns att jag sa till min lilla hund att det var bland det finaste jag någonsin sett. och varje gång visade jag honom att där är lilla karlavagnen. den stora såg man aldrig för att vårat hustak skymde det.
den där balkongen har varit med om jävligt mycket. nu har jag varken mysiga fjärilar eller balkong längre. nu är jag mest bara tom.